Jag skall göra en bekännelse. Avslöja en mörk och otäck hemlighet. Blotta en svaghet.

Jag är pizzaholic. Jag älskar pizza. Faktiskt nästan alla typer av pizzor (nej, inte de som har ananas eller kebab eller annat som inte är riktiga pizzatoppingar, givetvis inte). Det kan vara en ganska flottig Margeritha i en pizzabutik, det kan vara en lyxvariant med frasig botten och superexklusiva råvaror från Italien med ursprungsbeteckningar som är längre än ett romankapitel. Det kan vara en hemgjord capricciosa på en sten i vanliga ugnen eller på en sten i grillen. För att inte tala om pizza Bianco/flamme cueche/tarte flambée. Det kan faktiskt vara det mesta. Givetvis är det så att jag föredrar riktigt bra pizzor gjorda på riktigt bra råvaror.

Det jag inte älskar är vad pizza gör med min kropp. Därför är jag en pizzaholic på nästan total avhållsamhet, för det mesta. Sista året har jag bara ätit pizza från vår egen restaurang, och ganska sällan. Vi har Tipo 00-mjöl i degen, vi bakar ut i Durumvete, vi kör med San Marzano-tomater i såsen, vi har bra mozzarella - ja, ni förstår. Skall man offra sin kropp skall det vara värt det.

Jag har alltså haft mitt pizzahuvud i sanden ett tag, eftersom jag är nästan totalt avhållsam. Tills i går när jag av olika anledningar provade en pizza på Nannas i Hemavan. Bra Serrano med härlig sälta ovanpå. Spröda kanter och färg som tydde på bra mjöl. Enkelhet och rena smaker. Jättebra helt enkelt.

Jag är ju partisk. Verkligen. Så jag rekommenderar fortfarande våra pizzor. Men Nannas i Hemavan är också jättebra. Verkligen. Om ni nu är i Hemavan av något skäl och gillar pizza. Bra pizza. Bilden visar en bra pizza. En av våra egna, men väldigt lik den jag fick på Nannas. //H-P